27 september 2017

Ensammast i världen

allmänt

Dagarna går och går. Jag har fattat att jag och han inte kommer att ses igen. Livet går vidare som mina kloka vänner säger. Dom säger massa saker som låter bra och klokt. Men dom förstår inte hur jag känner och hur tomt det blev när han gick vidare.... Men vill han inte ha mig och mitt liv är det inte något jag kan göra. Jag klarar att vara själv.... Livet formar vem man är och hur man gör i olika situationer. De människor som finns runt oss gör oss till dom vi är. Jag har aldrig tagit saker förgivet, och det gjorde jag inte nu. Idag tänkte jag skriva mina tankar , de kändes positivare än för några dagar sedan....Men när jag läser vad jag skrivit lyser det krossat hjärta lång väg!!! Men jag är jag och just nu är jag sorglig och liten....
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress